Nybliven pappa som delar med sig av tankar om livet, jobbet på barnmatsföretaget och rädslan över att slutligen behöva bli vuxen.

Först kom ålandet/hasandet, sen kom pratet.
"Titta" sitter hon och säger i varannan mening.

Och igår ställde hon sig upp alldeles själv, hur det nu gick till?