Nybliven pappa som delar med sig av tankar om livet, jobbet på barnmatsföretaget och rädslan över att slutligen behöva bli vuxen.

När jag pratar med E så upprepar jag allt jag sagt minst en gång, gärna två.
Och så ett jaaa eller ett vaaa i mitten.
Och gärna på slutet också.

Vill du ha lite mat? Jaaa vill du ha lite mat? Vill du det? Vaaa?

Är du pappis lilla sötnos, vaaaaaa är du pappis lilla sötnos? Jaaaaa!
(Där kom det där j-vla pappi in igen, det verkar vara som tuggummi under skon. Helt kört att bli av med.)

Ska vi leka lite i gymet. Jaaaa vi ska leka lite i gymet! Här någonstans börjar hon gråta eftersom hon inser att jag låter jätteglad för att jag ska lägga henne ifrån mig och det kan hon omöjligen förstå hur det går ihop.